Martin Andreassons blogg

Milj�partiet g�r milj�n en bj�rntj�nst

Martin Andreasson — 2010-03-1218:09

Dagens Nyheters pappersupplaga uppmärksammar i dag att en forskargrupp vid Chalmers slår larm om att bara var fjärde bil i Sverige kommer att kunna drivas med förnybar energi år 2030. Det skulle i så fall vara långt under de svenska miljö- och klimatmålen.

”Den allra mest optimistiska bedömingen är att 28 procent av vägtrafiken kan förses med inhemsk förnybar energi år 2030”, säger Maria Grahn vid institutionen för energi och miljö vid Chalmers til DN.

Med andra ord – mer behöver göras. Utvecklingen går inte alls tillräckligt snabbt.

Vad gör då det parti som värnar miljön så mycket att man tagit in den i partinamnet? Jo, Miljöpartiet tycker att det är hög tid att svenska staten minskar på engagemanget, och avvecklar det särskilda bolag som bidrar med riskkapital till forskning om och utveckling av miljövänligare fordon. Dessa forskningspengar ska i stället styras över till tåg, spårvagnar och annan kollektivtrafik.

Miljöpartiets logik är, milt uttryckt, inte helt glasklar.

Ingen kan förneka att det är vägtrafiken som är den stora klimatboven i transportsektorn. Men det är just på det området som Miljöpartiet vill minska tillgången till FoU-medel. I klartext: mindre pengar till elbilar och bränsleceller.

Tycker Miljöpartiet att det redan forskas alldeles tillräckligt? Eller tror man att problemet redan är på väg att lösa sig av sig självt?

Knappast. Den egentliga orsaken är snarare att hämta i Miljöpartiets djupt rotade, närmast känslomässiga fientlighet mot vägtrafik. Forskning om bilar är helt enkelt fel, även om det råkar vara miljövänliga bilar.

Visserligen säger partiets talesperson Karin Svensson Smith til Ekot att partiet absolut inte vill styra forskning, utan bara vill att det statliga riskkapitalbolaget i fråga (Fouriertransform AB) ska kunna investera i all sorts transportforskning. Men denna försäkran blir ganska ihålig när hon i samma andetag framhåller:

”De pengarna behövs för att stödja framtidens transportslag, inte satsa på det som hör dåtiden till. Vi vill stödja tåg, spårvagnar, vintersäkra spårfordon.”

Tydligare kan det knappast sägas: vägfordon ska man inte satsa på, eftersom det inte är ”framtidens transportslag” utan ”hör dåtiden till”.

Och visst kräver klimatomställningen en rejäl satsning på spårtrafik och andra kollektiva transportmedel. Men det vi nu diskuterar är själva fordonstekniken ur klimatsynpunkt. Är det mest brännande problemet i så fall att få bukt med de svårartade koldioxidutsläppen från våra eldrivna tåg och spårvagnar? Självklart inte. Det viktigaste borde vara att åstadkomma en rejäl förändring på vägsidan – det är där som problemen finns.

Enda sättet att komma runt detta är att hävda att vägtrafiken inte kommer att behövas i framtiden. Och jag tror personligen att det är här som vi hittar pudelns kärna.

Under hela Miljöpartiets existens har partiet låtit visionerna formas så fritt att de övergår till det rent utopiska. Det märks i det beryktade kongressbeslutet om att avskaffa räntan, det märks i energipolitiken.

Och det märks inte minst i deras transportpolitik där många miljöpartister helst inte vill låtsas om att bilen (om än inte bensinbilen) kommer att spela en mycket viktig roll också i framtiden.

Säkert är det också detta världsfrånvända drag som gör att Miljöpartiet, i en nyligen genomförd opinionsmätning hos allmänheten, rankades som det näst mest önsketänkande partiet i svensk politik. (Koalitionspartnern Vänsterpartiet kom före, med en hårsmån.)

Nu invänder kanske vän av ordning att Karin Svensson Smith möjligen inte alls är emot forskning på vägfordon, utan bara menar att de statliga pengarna hittills har gått till dålig forskning på föråldrad teknik som borde mönstras ut.

Låt oss därför gå in på Fouriertransports hemsida och se vilka projekt man hittills investerat i:

10 miljoner till utveckling av nya kompositmaterial, upp till 90 procent lättare än dagens material, att användas till fixturer i fordon
40 miljoner till utveckling av ett återvinningsbart bipolärt batteri för fordonsbruk med beräknad tillverkningskostnad på en tredjedel av dagens hybridbatterier
10,5 miljoner till utveckling av kraftelektronik med potentiell användning i hybridfordon
60 miljoner till utveckling av nya bränslecellsystem där t.ex. väte kan användas som energikälla
40 miljoner till utveckling av effektivare verktyg och programvara för fordonstillverkning

Är denna lista verkligen det skrämmande beviset för att staten satsar riskkapital i sådant som ”hör dåtiden till”?

Med undantag för den sista punkten, där Fouriertransports information är så knapphändig att den är svår att bedöma, framstår det tvärtom som mycket rimliga satsningar för att gynna utveckling av miljövänliga transporter. Flera av satsningarna (inte minst den första) är dessutom av generellt intresse på många fler områden än just vägtransporter.

Till sist, för att inte bli missförstådd (en del väljer säkert att missförstå ändå, men det får jag ta med jämnmod):

Att klimatomställningen kräver en rejäl satsning på kollektivtrafik och spår är inte ett dugg kontroversiellt. Det är exakt detta som avspeglas i exempelvis regeringens transportpolitik och som nu ger konkret avtryck i hela landet, vare sig vi talar om järnvägstunneln under Stockholms city eller tidigareläggningen av Haparandabanan.

Men också i framtiden kommer en mycket betydande del av transportarbetet i Sverige att ske på vägar, genom privatfordon och lastbilar. Att påskynda övergången till en miljövänligare fordonsflotta måste då vara en av de viktigaste satsningarna.

Och att, som Miljöpartiet gör, kräva strypta forskningssatsningar på området miljövänligare vägtrafik är sannerligen att göra hela klimatfrågan en riktig björntjänst.

Men det leder säkert till applåder bland utopisterna i det egna partiet. Och ett inslag i Ekot blev det ju också.

(Sedan är det en annan fråga om staten alls ska starta riskkapitalbolag. Men eftersom Miljöpartiet uppenbarligen inte har något emot statliga riskkapitalbolag som sådana, så tar jag inte upp den tråden här.)

Pingat på Intressant.se. Andra skriver om Folkpartiet, Miljöpartiet, klimatet, bilar, miljö, kollektivtrafik, utopism, politik, forskning, teknik.

Vassare lag mot flyktingspionage p� v�g?

Martin Andreasson — 2010-03-0822:09

Ett års och fyra månaders fängelse blev domen för den man som gripits för grovt flyktingspionage för den kinesiska diktaturens räkning. Han döms för att ha infiltrerat uigurernas internationella exilorganisation och systematiskt ha lämnat vidare detaljerad information till kinesiska diplomater och underrättelseagenter.

Man kan diskutera om ett drygt års fängelse är lite eller mycket med tanke på den storskaliga verksamhet det handlar om, men ännu viktigare är att fallet tyvärr inte är unikt. Tvärtom. Sverige har i rollen som fristad för politiska flyktingar också blivit en spelplan för flyktingspioner som på uppdrag av diverse tyranner kartlägger människors exiltillvaro för att komma oppositionella på spåren eller skaffa sig hållhakar på kvarvarande släktingar i hemlandet.

Ändå är den svenska lagen om flyktingspionage (eller olovlig underrättelseverksamhet) kraftigt föråldrad. Åklagare och Säpo skåpar ut den och talar om Ture Sventon-lagar. Definitioner på vad som räknas som spionage tar sitt exempel från en verklighet som hör hemma i femtiotalets eller andra världskrigets dagar.

Redan 2005 skrev jag en riksdagsmotion där jag begärde en modernisering av lagen. År 2007 tog Folkpartiets landsmöte enhälligt ställning för samma förslag genom att bifalla en motion inlämnad av mig, och i december 2009 flaggade justitieminister Beatrice Ask för en lagändring.

Måtte den komma snabbt – det är hög tid. Framför allt för alla flyktingars skull.

Pingat på Intressant.se. Andra skriver om politik, Folkpartiet, flyktingar, brott, lagar, straff, Kina.

En stor �ra - Bertil Ohlin-medaljen i guld

Martin Andreasson — 2010-03-0721:50

Det är söndag kväll, men jag är faktiskt fortfarande en smula omtumlad över all värme som jag fått motta under gårdagen.

Till att börja med fick jag många fina ord när jag avtackades efter nio år som ordförande vid HBT-liberalers årsmöte. Tack till alla som var där, och till nya ordföranden Catrine Norrgård ett stort grattis och lycka till!

Men samma dag – eller rättare sagt senare på kvällen – fick jag också den oerhörda äran att få ta emot Liberala Ungdomsförbundets finaste utmärkelse, Bertil Ohlin-medaljen i guld, för mina insatser för liberal HBT-politik och HBT-personers lika rättigheter. Bland tidigare pristagare finns Per Ahlmark, Inger Segerstedt Wiberg och Anne Wibble, så jag är minst sagt ödmjuk över det sällskap jag nu tillhör.

Själva ceremonin skedde vid LUF:s årliga Universitet Liberal (som i år gick av stapeln i Nynäshamn) där ett drygt hundratal unga liberaler från hela landet samlats, och där jag alltså fick emotta medaljen av förbundsordföranden Adam Cwejman i samband med middagen på lördagskvällen.

Jag känner mig oerhört hedrad över att få Bertil Ohlin-medaljen i guld, men framför allt ser jag det som bästa tänkbara uppmuntran i mitt fortsatta arbete för likabehandling och mänskliga rättigheter. Diskrimineringen, förtrycket och orättvisorna finns kvar – och inget förändras av sig självt.

Ett stort och varmt tack!

Andra bloggar om Folkpartiet, LUF, HBT, politik, liberalism, Bertil Ohlin, Adam Cwejman.

Solnas liberala lista spikad

Martin Andreasson — 2010-01-2823:14

I kväll var det interndemokratisk fest i Folkpartiet i Solna: valsedeln inför höstens kommunval beslutades på ett medlemsmöte. Liksom i det provval som föregick kvällen hamnade jag själv på plats 3, vilket jag är mycket stolt och glad över. Tack för förtroendet!

Totalt hamnade 37 personer på listan (nomineringskommittén kan fylla på med fler mot slutet), och topp 10 ser ut så här:

Anders Ekegren
Marianne Damström Gereben
Martin Andreasson
Lars Granath
Anne Utter
Tom Hedman
Lise-Lotte Berthrand
Neven Milivojevic
Anna Attergren Granath
Peter Edholm

I dag har Folkpartiet en fullmäktigegrupp på nio personer (sex ordinarie och tre ersättare), och det är spännande att se att det på dessa nio platser finns en spännvidd mellan rutinerade trettiotalister som Lise-Lotte Berthrand och hårt satsande nittiotalister som Tom Hedman. Det ska bli roligt att jobba för ett lite liberalare Solna tillsammans med detta gäng.

Andra bloggar om Folkpartiet, politik, Solna. Foto av David Hall.

�ntligen friare namnlag p� g�ng

Martin Andreasson — 2010-01-2110:13

Den här frågan kommer aldrig att toppa slutdebatterna i en valrörelse, men för de människor som hamnar i kläm på grund av dagens regler är den viktig. Därför är det bara att applådera att regeringen nu äntligen har beslutat om en parlamentarisk utredning för att se över namnlagen.

Det blir första gången på över 30 år som reglerna ses över. Under tiden har individer fastnat i en juridisk snårskog för att de råkar vara transpersoner och vill ha ett förnamn som stämmer bättre med könsuttrycket eller för att de råkar vara invandrare från ett land med en annan namntradition.

Det är meningslöst och ovärdigt att tvinga myndiga människor att slåss mot myndigheter och domstolar enbart för att de vill välja ett namn som kanske är ovanligt men inte skadar någon. Förra regeringen kom aldrig till skott med att utreda namnlagen, trots flera påminnelser från riksdagen. Det tog ett tag innan dagens regering gav klartecken - men nu kommer arbetet i gång. Ännu ett område där individen borde få större möjlighet att bestämma själv.

Andra bloggar om politik, juridik, HBT. Även Svenska Dagbladet skriver om utredningen. Uppdatering 26/1: Också Rasmus Jonlund noterar detta.

Fortuyn och gruppt�nkandet

Martin Andreasson — 2010-01-2017:52

I debatten om minoriteter och diskriminering dyker det ibland upp en sorts idealisering – en romantisk föreställning om att minoritetskapet automatiskt gör en ädlare, mer förstående och mer tolerant. Det har förstås ingenting med verkligheten att göra. Den som tillhör en minoritet är inte vaccinerad mot grupptänkande gentemot andra.

Jag kom att tänka på detta när jag läste en av den senaste tidens mer sällsamma debattartiklar, nämligen på Qx webbplats där skribenten hyllar den nederländske populistpolitikern Pim Fortuyn för hans gärning.

Stora delar av argumentationen är egentligen ingenting annat än beskrivningar av Fortuyns flashiga liv som välbärgad nederländsk bög med rötterna i den katolska kulturen. Men Fortuyns budskap blir varken mer eller mindre sympatiskt för att han själv råkade tillhöra en minoritet.

Artikelförfattaren Philip Wendahl gör ett heroiskt försök att utnämna Fortuyn till ”livsstilsradikal”. Det är, med förlov sagt, struntprat. Om ordet livsstilsradikalism ska ha någon meningsfull innebörd måste det handla om att försvara öppenheten, experimentlustan och alla människors rätt att fritt välja eller byta livsstil så länge inte någon annan skadas.

Men Pim Fortuyn försvarade inte allas rätt – han försvarade sin egen rätt till sin livsstil. Det politiska ställningstagandet blir inte mer radikalt för att den livsstilen råkade innefatta välskräddade kostymer, bastuklubbar och marockanska älskare.

Allra tydligast blir detta i hans uttalanden om islam och invandring. Enbart blotta faktum att en viss individ är muslim (i något avseende, må det sedan handla om familjebakgrund, känsla av kulturell hemvist eller personlig religiös tro) säger förstås så gott som ingenting om vilket liv han eller hon lever. Möjligen säger det något om vilka högtider på året man känner något särskilt för.

Men Pim Fortuyn seglade glatt fram på ett politiskt budskap där islamism i praktiken blev detsamma som islam som blev detsamma som muslimer som människor.

I augusti 2001 sade han i en intervju i Rotterdams Dagblad att han förespråkar ”ett kallt krig mot islam. Jag ser islam som ett oerhört hot, som en fientlig religion”. Enligt engelska Wikipedia påstås han också ha sagt att ”om det vore juridiskt möjligt skulle jag hävda att inga fler muslimer borde få komma hit” (ett citat som också spritts till olika invandrings- och islamfientliga debattfora på nätet). Fortuyn förklarade också att Nederländerna var fullsatt och att flyktingmottagningen borde minska.

Som alla briljanta populister var Pim Fortuyn tillräckligt tydlig för att skapa debatt, men lagom luddig gör att ge utrymme för tolkningar. Därför är det viktigt att se vilka gränsdragningar han gjorde.

Exempelvis är det inte bara legitimt utan också en plikt för alla demokrater att bekämpa religiös extremism, oavsett om den kommer i kristen, muslimsk, hinduisk, judisk eller annan tappning. Men Pim Fortuyn angrep inte bara islamismen, han angrep islam som företeelse.

Det var han förvisso i sin fulla rätt att göra, precis på samma sätt som alla måste ha rätt att opinionsbilda för eller emot kristendom eller ateism. En fritt och öppet debattklimat måste ge lika stort utrymme för att kritisera eller häckla religioner som andra samhällsföreteelser.

Felet ligger i att kräva att staten ska organiseras efter ens eget ställningstagande kring religioner. Vad Fortuyn i praktiken sade var ju att det absolut inte var något fel med muslimer, bara de inte vore så … muslimska.

Det här rör vid något i själva kärnan i den liberala idétraditionen. Religionsfriheten är ett av de starkaste bidrag som liberalismen gett till det moderna samhället – oavsett om man ser den som en aspekt av åsiktsfriheten eller som ett självständigt värde.

Det var detta som förenade svenskkyrkliga, missionsförbundare, baptister, judar och ateister i den gemensamma kampen för vars och ens rätt att utöva sin egen religion – men också rätten att ta avstånd från religion.

På en punkt vill jag dock ge Wendahl en viss poäng, nämligen att det finns skillnader mellan Pim Fortuyns populism och den form av traditionell rasism som exempelvis Jean-Marie Le Pen och Nationella Fronten i Frankrike står för. Men man måste också bedöma vilken politisk agenda som retoriken används för att underbygga.

I Le Pens fall handlade det om att motverka invandringen och bekämpa islam med argumentet att den hotar den franska nationen. I Fortuyns fall var retoriken annorlunda: den påstådda bevekelsegrunden var i stället att försvara det öppna nederländska samhället. Men den politiska praktiken blev, ja just det, att motverka invandringen och bekämpa islam.

Pim Fortuyns makalösa politiska karriär byggde på att fånga upp stämningar och lyfta upp konkreta problem, men det ledde fram till ett kollektivt misstänkliggörande av människor enbart på grund av deras religiösa bakgrund. Effektivt? Ja, tyvärr. Livsstilsradikalt och liberalt? Knappast.

Pingat på Intressant.se. Bloggar om Wendahls artikel gör även Johan Ingerö, Isobel Hadley-Kamptz (som utvecklar sig i kommentarfältet), Ali Esbati, Lukas Romson och Niklas Hellgren. Andra bloggar om politik, liberalism, islam, religion, HBT, islamism.

Uppdatering 26/1: Wendahl verkar ha lagt ut exakt samma artikel också på Newsmill. Även Jonathan Leman, verksam vid Svenska kommittén mot antisemitism och Expo, bloggar om saken.

70 �r sedan vinterkrigets utbrott

Martin Andreasson — 2009-11-3017:08

Sjuttioårsminnena av andra världskrigets blodiga händelser avlöser varandra. I dag är det värt att högtidlighålla att det är jämnt 70 år sedan Norden drogs in i världskriget då Sovjetunionen, stärkt av alliansen med Hitlertyskland, påbörjade sitt anfallskrig mot och försök till annektering av Finland.

Det var bara två av de krigförande länderna i Europa som lyckades värna både sin demokrati och sitt nationella oberoende: Storbritannien och Finland. Priset blev ohyggligt, och innebar för Finlands del både stora landavträdelser och nästan femtio års påtvingad ”vänskap” med Sovjet. Men självständigheten bevarades mot alla odds. Det är värt att minnas en dag som denna.

Om vinterkrigets utbrott skriver bland annat Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Läs också Yles svenska rapportering.

Dagens mest uppseendeväckande kommentar kommer föga oväntat från historieskribenten Henrik Arnstad, som skriver på sin blogg: ”Mellankrigstiden präglades av ömsesidig misstro Finland–Sovjetunionen. Vinterkriget bevisade att misstron dessutom var välgrundad.” Han får gärna utveckla det där med ömsesidigheten. Vem hade goda skäl att misstro vem?

I morgon kan man också minnas 70-årsdagen av Finlands quislingregering, den så kallade folkregering för ”Finlands demokratiska republik” som Sovjet installerade på den remsa finländsk mark vid badorten Terijoki som ockuperats under krigets första dygn. Ordföranden för denna marionettregering, Olle Ville Kuusinen, hyllades i Sverige av Vänsterpartiets ledande pressröst Ny Dag, som kallade honom för de finländska kommunisternas ”bäste och mest beprövade ledare” som under årtionden kämpat ”för det finska folkets befrielse från imperialismens tallriksslickare” (4/12 1939).

Hela vinterkriget igenom försvarade för övrigt Vänsterpartiet kompromisslöst Sovjetunionens försök till erövring av Finland; den finska demokratin var ju ingenting att försvara gentemot kommunismen. Eller som Ny Dag förklarade saken den 16/12 1939: ”I Finland representerar sovjettrupperna en fri finsk folkrepublik omfattande de finländska och karelska folken, i verklig mening demokratiskt styrelseskick.”

Också detta är det värt att minnas i dag.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om Finland, vinterkriget, historia, politik, kommunism, Sovjetunionen, Vänsterpartiet.

Sverigedemokrater i HBT-v�rlden

Martin Andreasson — 2009-11-1218:17

På Qx.se är jag en av de som citeras i Facundo Unias artikel om HBT-väljare som tänker rösta på Sverigedemokraterna trots partiets starkt HBT-fientliga politik. Läs själv här.

Andra bloggar om politik, HBT, Sverigedemokraterna.

Riksdagslistan nu beslutad - tack f�r f�rtroendet!

Martin Andreasson — 2009-11-1122:14

I kväll har det varit nomineringsmöte för Folkpartiets riksdagslista i Stockholms läns valkrets, det vill säga alla kommuner i Stockholms län utom Stockholms kommun. På nomineringsmötet har alla partimedlemmar rätt att delta i debatten och lägga förslag, och listan fastställs sedan av kommunföreningarnas valda ombud.

Jag kom på plats 7 på valsedeln, vilket är en plats högre än 2006 och två platser ovanför nomineringskommitténs ursprungliga förslag. Jag är förstås glad och djupt ödmjuk över det stora förtroende som jag fått från länets folkpartister - och samtidigt sporrad inför valkampanjen. Folkpartiet har alla möjligheter att göra ett riktigt bra val i Storstockholm, med förnyad alliansseger och ett stärkt folkparti.

De 20 första platserna på Folkpartiets riksdagslista ser ut så här:

Jan Björklund
Nyamko Sabuni
Nina Lundström
Erik Ullenhag
Gunnar Andrén
Anna Steele Karlström
Martin Andreasson
Helena Bargholtz
Lennart Rohdin
Mia Franzén
Metin Hawsho
Amelie Tarschys Ingre
Makan Afshinnejad
Mae Liz Orrego Rodriguez
Tom Hedman
Anna Attergren Granath
Christer Sturmark
Elisabeth Gunnars
Stefan Saläng
Maria Bergström

Andra bloggar om politik, Folkpartiet, Stockholm, Solna. Uppdatering: Också Mattias Lönnqvist och Gunnar Andrén bloggar om nomineringsmötet.

"Vem klarar krisen?" - nu p� SVT24

Martin Andreasson — 2009-10-2712:51

Förra måndagen medverkade jag i den avslutande paneldebatten på Konsumentverkets seminarium "Vem klarar krisen?" om hur den pågående finanskrisen påverkar privatpersoners ekonomi.

Du som inte var där kan nu se seminariet i efterhand på SVT24 13.00-16.00 i dag. Det ska enligt uppgift också finnas åtkomligt via SVT Play. (Dokumentation från seminariet hittar du här.)

Andra bloggar om politik, ekonomi, konsumentpolitik.